Första gången jag bad

Första gången jag bad var jag 16 år. Jag minns det så tydligt för det är ett så starkt minne.

Jag sitter på golvet i mitt flickrum och är så förtvivlat olycklig. Jag ber till alla som kan tänkas höra mig. ”Snälla Gud, änglar, guider, vem som helst som finns där ute… Kan ni hjälpa mig? Det här är för svårt.”

Där och då hade jag inte en så starkt utvecklad tro. Visst hade jag alltid funderat mycket över de djupare frågorna och läst många andliga böcker. Men jag hade aldrig bett med hjärtat förut. Jag hade kanske formulerat någon bön med tanken som att jag pratade med Gud i mitt huvud. Men där och då på golvet var det med hjärtat. Nu i efterhand kan jag känna att det var själen som öppnade sig och gjorde sig redo att ta emot kärlek och hjälp. Jag var desperat efter vägledning och något form av tecken att jag inte var ensam i världen. Jag minns att jag tänkte att jag hade valt det liv jag levde eftersom jag trodde på reinkarnation. Och jag minns att jag tänkte ”varför valde jag det här?” och ”det här är för svårt, kan jag få avbryta för jag klarar inte av denna uppgift?”

Så det var med dessa känslor jag öppnade mig för hela universum, för vem som helst som kunde tänkas lyssna där ute. Och det fantastiska var – att jag fick ett svar.

Redan dagen efter fick jag ett telefonsamtal som skulle förändra mitt liv. Vem som ringde och varför kan jag berätta en annan gång. Det var egentligen inte det viktiga utan det viktiga var att det där samtalet tolkade jag som ett direkt tecken från Gud. Jag var inte längre ensam i världen. Någon såg mig, någon kom med hjälp när jag behövde det, jag var sedd och hörd.

Den här upplevelsen har präglat hela min tro sedan dess. Den har givit mig en erfarenhet av att det finns någon, något, några där ute som hör när vi ber. Och de hör även om vi pratar tyst, eller inte pratar alls. Den verkliga bönen går genom hjärtat med hjälp av känslor. Det är min övertygelse.

Idag ber jag ofta. Jag vill göra det varje dag eftersom jag vet hur bra det är för mitt liv och min själ. Ungefär som att det är bra för kroppen äta hälsosamt eller göra yoga. Men ibland är det som att jag tappar kontakten. Jag tappar kontakten med mig själv och med Gud. På senaste tiden har jag haft svårt att upprätta det där äkta samtalet från hjärtat. Men då har jag än en gång fått hjälp och vägledning. Svaret jag hör gång på gång är att slappna av och ta det lugnt. ”Kom ner i kroppen” och ”känn känslan av hur det är att vara i din kropp”. Jag hör inte dessa saker som röster i mitt huvud men det är som att jag får en känsla av att det är så jag ska göra. Släppa på kraven och bara känna in min kropp. Jag tror det är min andliga vägledare som vill guida mig och hjälpa mig.

Jag har en känsla av att de här orden också kan vara till just dig och det är därför jag delar med mig av dem. Det här kan vara det tecken som du letar efter.

Nu hoppas jag ni alla får en fin påskhelg. Med önskan om allt gott!
Isabell

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s